Jag har en vän som nyligen inledde en relation men en gift man som ligger i skilsmässa och som har 2 barn. Jag är alltid en ivrig påhejare av kärlek, men i denna situation kan jag ju säga att lättare förutsättningar finns att hitta. Tjejen har varit tveksam till om hon ska inleda en relation med mannen i fråga och ifrågasatt om hon är villig att ta hans bagage. Jag är den siste som ska uttrycka mig i frågan egentligen, för jag har aldrig fattat ett bra beslut i början av relationer. Jag fattar oftast inget beslut alls utan blir betuttad på några ögonblick och sen är det kört. Man skulle kunna säga att jag är den mest korkade människa som finns, därav anledningen till detta inlägg.
Låt mig ta ett exempel:
Jag har rätt nyligen träffat på en kille, låt oss säga cirka en gång i veckan under ett tag. Han är 25 och är alltså inte riktigt torr bakom öronen, har musik som sin stora hobby och är ute i tid och otid samt bor i huset typ mitt emot (jag ser en smula in i hans kök och sovrum). Killen är alltså, utifrån det lilla jag vet om honom, inte något som jag tycker passar för mig. Det har förekommit en smula flörting och det är ju alltid trevligt, men OM han nu hade bjudit ut mig (han har redan bjudit in sig själv till min balkong) så hade jag inte sagt nej. Varför?!? Så fort jag känner en viss attraktion för en kille så förlorar jag förmågan att fatta bra beslut. Jag blir så trött på mig själv. Han är inte ens särskilt snygg, bara en smula söt! Och jag gillar verkligen hans telefonröst! Bra grund Sara!!!
Puss