Min längtan efter barn är enorm, ofantlig, gränslös... Under min tidiga 30-års kris förra våren grät jag hela tiden och nu verkar denna tomma del i mitt hjärta göra sig påmind igen! Det gör faktiskt fasligt ont och det kryllar sig i hela bröstet. Det får mig att stundtals tappa andan. För det är en sorg jag upplever!
Jag har alltid tyckt att önskan att skaffa barn är en självisk handling men kan inte förklara hur jag kan känna en sådan rå och brutal saknad efter något eller någon som jag aldrig haft. Det känns fullständigt orealistiskt att det kan vara en biologisk instinkt, men det kan inte vara något annat. Vad finns det annars för logik att jag har gråtit hysteriskt när jag sett min brorsdotter i knät på min leende pappa och blir rädd för att aldrig få se mina barn uppleva mina föräldrar och vice versa. Jag hoppas inte att denna sorg varar för evigt...
Puss
Så vackert och hemskt på samma gång!
SvaraRaderaJag förstår dig till fullo gumman <3
Hoppas du snart får uppleva det du längtar efter- håller tummarna!
Kram
Jag förstår att du känner en sorg över detta. Jag kan bara säga som Jennie att jag hoppas verkligen att du snart får uppleva det. Det är ju trots allt det bästa som finns i heeela världen :)
SvaraRadera<3