Jag är ute och kör tubens nya bil. Alltså, den är så het och sjukt rolig att köra. Jag vill också ha!
Puss
Jag har ändå en iPhone nu!
Puss
Varför börjar man, eller rättare sagt jag, bete mig som jag är 15 igen varje gång man bli betuttad (det är ettt ord jag använder för den känslan man har innan man blir kär)? Jag är snart 30, jag trodde jag hade mognat en smula men tydligen inte. Jag har i alla fall öppnat upp för en dialog med brevmottagaren. Ville inte "riskera" att stöta på denna person innan vi pratat, och den risken är sjukt stor att jag gör och riskerar att bli paralyserad. Ni vet, känslan man får när man ser sin fd för första gången sen han/hon gjorde slut. Jag har ju knappt vågat mig utanför min dörr. Sjukt patetiskt! Jag siktar på att man åtminstone kan upprätta en hygglig, ytlig, vara-artig-när-man-råkar-träffas relation. Så behöver jag inte fundera på saken. Men för säkerhetsskull ska jag nog ta och se "He´s just not that into you" (sjukt bra film förresten).
Puss
Okej, snart ska det lämnas. Jag har skrivit ett brev för första gången på 100 år. Ni vet, man tar ett papper, lägger det framför sig, fattar pennan och börjar skriva. Skitläskigt, men alternativen är inga alternativ. Jag ser det som ett steg i min egen utveckling, att utmana mig själv och göra motsatsen till vad jag hade gjort i vanliga fall. Vad mottagaren tycker är mindre viktigt. Eller egentligen inte, men istället för att vilja kontrollera utgången som jag vanligtvis gör så ska jag försöka välkomna vad som helst. Men om jag ska spekulera, så kommer personen i fråga att backa och frågan är om han kommer höra av sig överhuvudtaget.
Puss